Notsystemet

Innan vi går igenom själva notsystemet är det lämpligt att gå igenom stamtonerna.

Stamtoner

Stamtonerna är: CDEFGAB. Man bör observera att jag valt att använda B istället för H som ofta används inom klassisk musik och visor. Inom afroamerikanskt baserad musik använder man av tradition snarare B istället för H. I fortsättningen använder vi B då det är mer pedagogiskt om tonerna har en alfabetiskt följd samt att det är mer gångbart internationellt. Om man ändrar ordningen på stamtonerna och istället börjar med A så ser det ut såhär: ABCDEFG (istället för AHCDEFG). Nu är det dock så att man brukar börja med tonen C som standard.

För att kunna skriva skriva musik på papper behöver vi någon form av system, precis som vi behöver när jag skriver dessa ord. Det finns olika system. Det jag tänkte gå igenom nu är notsystemet. Som standard använder man fem linjer som löper parallellt med varandra och på dessa sätter man ut noter (punkter). En nots position visar vilken ton det är som skall spelas och en nots utseende visar hur länge tonen skall spelas.

Så här ser det ut när stamtonerna är uppradade i notsystemet:

Oktaver

På ett piano befinner sig tonen C på den vita tangent som har två svarta tangenter till höger om sig. Detta gäller över hela pianot förutom längst ut till höger.

Så här kan exempelvis klaviaturen på ett piano se ut:

Om man tar en titt på pianotangenternas upplägg märker man snart att mönstret upprepar sig flera gånger. Hur många C-tangenterna kan du hitta? Klicka här för Svar. För att förklara vilket av alla C man talar om använder man sig av begreppet oktaver. Om man hoppar åtta toner åt vänster eller höger, hoppar man en hel oktav (okta = åtta). Den första oktaven eller den ettstrukna oktaven ligger i mitten av pianot. Det är denna man utgår från om inget annat anges. C-tonen i första oktaven brukar också kallas för nyckelshåls-C, eftersom gamla pianon hade ett lås för locket över denna tangent.

De här fem notlinjerna är emellertid otillräckliga för att uttrycka alla toner och det finns olika sätt att tackla detta: Det man kunde ha gjort hade varit att introducera fler än fem notlinjer. Det skulle dock bli svårt att se var en ton ligger om man introducerade allt för många. En annan väg är att deklarera vilket tonområde man befinner sig i. Man har löst problemet genom att kombinera de här två sätten.

En mycket intressant notis är att ett notstreck vanligtvis är en oktav lång, detta går dock inte alltid att lita på och i synnerhet inte när noterna är handskrivna.

Klaver

För att visa vilket tonområde man befinner sig i, använder man det som kallas klaver. Den första klaven kallas G-klaven. Den kallas också diskantklaven eftersom den representerar högre toner. Den andra klaven kallas för F-klaven eller för basklaven, eftersom det är vanligast att lägre toner representeras här.

I det så kallade centrumet som omsluts av G-klaven, ligger linjen för tonen G. Ett annat sätt att hitta linjen är att titta på vilken linje som skärs fyra gånger av G-klaven.

För F-klaven är det lättare att beskriva vilken linje som är till för tonen F. Titta bara på linjen mellan de två små punkterna, eller titta bara på den tjockare punkten. Där har vi linjen för F-tonen.

Här nedan är en bild på de två klaverna i notsystemet. Den första tonen är klavens egna ton och tonen efter detta är tonen C. Den andra noten i båda klaverna representerar alltså samma ton.

Det kan nämnas att det också finns en C-klav som fungerar på liknande sätt som ovan nämnda klaver men som inte vidare tas upp här.

Hjälplinjer

När det handlar om mindre avvikningar från tonområdet brukar man använda hjälplinjer. Istället för att lägga till en rak linje så att det blir svårt att se om det är fem eller fler linjer brukar man lägga till hjälplinjerna som korta streck.